I tre läderfåtöljer sitter lika många killar och dricker kaffe. Rätt vanliga hipsterkillar med upprullade jeans, sneakers och frisyrer på svaj. Skillnaden är att de är tre av sammanlagt sju medlemmar i Den svenska björnstammen, ni vet de som gjort låten Vart jag mig i världen vänder.

Det första intrycket Åke, Kim och Petter ger (förutom hipsterlooken) är att de gillar att diskutera. En fråga verkar aldrig ha ett enda svar när det kommer till Den svenska björnstammen, saker och ting kan ses på från olika synvinklar och perspektiv.
– När vi ska göra någonting blir det långa diskussioner. Vi beslutar ingenting utan att alla har fått vara med och bestämma, och varje bandmedlem har vetorätt. Vi kör på en ganska hård linje och har gjort det från början, att allt som vi gör ska delas lika. Alla ska ha lika mycket lass att dra och sedan få lika mycket lön för mödan kan man säga. Det är nog en ganska klassisk sak att börja bråka om annars, pengar och jobb. Typ ”det var ju jag som skrev den där låten”, berättar Petter.

Just ”regler” kanske är extra viktigt när man är fler än genomsnittsbandet, Den svenska björnstammen består av sju killar från Norrköping som lärt känna varandra på lite olika vis. Vissa har gått i skolan tillsammans, andra träffade de genom gemensamma vänner.
– Vår hemstad är inte är särskilt stor, vi var ”tvungna” att träffas förr eller senare, säger Kim.

Att vara så många i bandet är något som bara är trevligt, även om det allt som oftast känns som om någon fattas (även om alla är där), berättar killarna. Några av dem bor tillsammans, andra träffas mer sällan. En gång sågs inte samtliga medlemmar i bandet på ett halvår, andra perioder ses de fyra gånger i veckan. Det varierar helt enkelt. Precis som det varierar vem som skriver låtar och gör musik i bandet. Beats och liknande är alla med och skapar, men någon gör mer än en annan på en låt och vice versa. Texterna däremot skrivs oftast av personen/personerna som sjunger just den låten.

Trodde ni att Vart jag mig i världen vänder skulle bli en sådan hit?
– Nej, jag blev jättechockad när jag såg att den låg på 97:e plats på Spotifys topp 100, det kändes som om hela golvet skakade under mig. Sedan förstod jag att folk gillade den, men jag trodde inte att den skulle funka för en sådan bred publik, den är ju rätt tung, säger Åke.

Trots att låten blev framröstad till Årets låt på P3 guldgalan har inte grabbarna riktigt vant sig vid att fansen sjunger med i deras texter på spelningar, trots att det har hänt nästintill varje gång de har uppträtt ända sedan deras första spelning någonsin.
När de spelade tillsammans under namnet Den svenska björnstammen för första gången fanns deras musik bara på Myspace. Petter, Kim och Åke berättar att de blev ganska förvånade när fansen sjöng med och kunde deras låtar på spelningen. De hade inte räknat med att någon skulle lyssna på och ladda ner deras musik.
Sedan den där första spelningen har det rullat på för Den svenska björnstammen som bland annat vann musiktävlingen Metro on Stage 2010, något som gjorde att de fick åka ut och spela lite mer. Bandet är känt för att ge allt på scenen, och har man någon gång sett dem uppträda är det lätt att tro att de har kondition som ett gäng maratonlöpare.
– Vi har så fruktansvärt dålig kondis, det är därför det brukar bli rätt kass och flåsig sång på slutet. Att lägga några hits mot slutet av en spelning är ett tips, då slipper man sjunga så mycket, berättar Åke och skrattar.
– Vi har typ aldrig gymmat, men jag tänkte att jag skulle träna ryggen när vi var på turné, för man kan få jäkligt ont i den av att åka tusen mil i en bil, men det gjorde jag bara i två dagar, säger Petter.
– Det är många nyttiga saker vi aldrig annars gör som vi får för oss att börja med när vi ska på turné. Jag ska ha med mig gympaskor, Petter tog en gång med sig en bok trots att han aldrig läser och gud vet vad, berättar Kim.

Musik i all ära, men kollektivet Den svenska björnstammen pysslar med fler saker. I samband med att albumet Ett fel närmare rätt släpptes kom även en spelfilm av bandet. De ritar serier och brände hela sitt festivalgage på att skicka upp en zeppelinare i luften under Peace and Love 2011.

Vad är grejen med zeppelinare?
– Det är coolt att man kan bygga en grej som inte nödvändigtvis inte behöver dra någonting, att köra en sådan kostar noll och vem som helst kan göra det. Det är en skön tanke bara, som ett moppeflyg eller en båt som åker på luft, säger Åke.

– Någonstans långt inne i hjärnan! Nej, jag vet inte riktigt. Det är roligt när någon av oss får en idé, och vi lyckas genomföra den. Då blir man sugen på att göra fler grejer, säger Kim.
– Vi inspireras av både nya och gamla grejer, men inte av något speciellt band. Det är lite olika det där. Eller förresten! Skrotnisse! En Skrotnisse-film hade funkat bra som musikvideo till albumet Ett fel närmare rätt, utbrister Åke.

Skrotnisse-albumet beskriver de tre bandmedlemmarna som ett ganska diffust album utan något egentligt tema. De berättar att de inte har velat kontrollera musiken och stänga in sig i ett hörn genom att ha ett tema som genomsyrar alla spår, alla har helt enkelt fått skriva och göra den musik som de har velat göra. Så jobbar de ofta, låtarna de producerar brukar inte heller ha ett särskilt tema eller handla om en enda sak, oftast handlar refräng och vers om olika grejer. Kim beskriver albumet som positivt, trots att det innehåller ganska många sorgsna låtar. Åke berättar att han tycker att albumet går att dansa till, trots att det är ganska lugnt.
– Egentligen går det ju att dansa till all musik, flikar Petter in.
– Ja, verkligen. Jag tycker inte att Vart jag mig i världen vänder är en utpräglad danslåt, men den funkar ju uppenbarligen på dansgolv. Dansmusik är ofta ganska hårt och hetsigt, jag gillar motsatsen. Men albumet är ingen motreaktion mot den dansmusik man oftast hör, säger Åke.

De fortsätter att diskutera dansmusik och på vilka sorters dansgolv deras låtar möjligtvis kommer att fylla en stund innan de ramlar in på nästa samtalsämne, filmen som de släppte samtidigt som Ett fel närmare rätt, med samma namn.
– Det är fan ingen tydlig story i den heller, haha! Men å andra sidan är det kul att låta lyssnarna/tittarna bestämma vad de tycker att musiken eller filmen handlar om, säger Petter.
– Ja alltså, filmen är bra men när jag såg den första gången tänkte jag bara ”men vad handlar den om?”, avslutar Kim och skrattar.