Ålder:
26

Bor:
Stockholm

Tidigare meriter:
Var med i Snook och Maskinen,
producerade hela Veronica Maggios
album Och vinnaren är, gästat Petter,
producerat åt Fibes Oh Fibes.

Album:
Vilja bli (2010)

Singlar:
Ack, Sundbyberg
Från och med du

Sommaren 2004 erbjöd tropisk värme, märket Von Dutch var det ballaste man kunde köpa, alla ägde minst en truckerkeps och gruppen Snook hade en megahit med sin debutsingel Mr Cool. Duon bestod av Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray, två 19-åriga killar från Stockholm som fick svensk hip hop att låta riktigt ungdomligt och ballt.

Sex år senare sitter Oskar mitt emot mig och minns sig tillbaka till en av alla galna spelningarna de hade den sommaren. Det var Arvikafestivalen och arrangörerna hade bokat in Snook på en liten teaterscen och i efterhand kan man konstatera att bandet var rejält underskattat då det utbröt kaos när fyra gånger fler kom till spelningen än som förväntats.

– Jag kommer ihåg den spelningen, allt bara dog. Vi kom dit 20 minuter innan vi skulle upp på scen och vakterna stoppade mig när vi skulle gå in. Jag fick springa genom hela området för att komma till scenen och stället var helt fullt. När vi skulle börja dog all utrustning och data, och ingenting fungerade, vi hade ingen musik alls. Det slutade med att vi fick köra halva spelningen acapella, ha ha. Det var inte något bra minne för mig.

Bra minne eller ej, sen den spelningen har det hänt en hel del för Oskar. Det är därför vi nu sitter mitt emot varandra, för att prata om historien och få reda på lite mer fakta kring hans debut som soloartist inom genren soulpop. Egentligen är det så långt bort från truckerkepsar och Von Dutch som det bara går att komma.

Oskar sitter bekvämt tillbakalutad i soffan, iklädd en svart lös tröja och ett par slitna jeans. Han tänker efter innan han svarar på frågorna och han håller stadigt kvar blicken när han förklarar resan som varit. Vi börjar med att gå igenom hans historia före Snook. Allt började i Sundbyberg där han är uppvuxen. Till stor del förklarar han uppväxten i sin första singel Ack, Sundbyberg, hur de – förortsbarnen – aldrig blir som de från stan.

– Jag är stolt över att komma från Sundbyberg, det finns väldigt många olika grupper av personer, fallfärdiga lägenheter och fina lyor. Det är framförallt mångkulturellt och jag tycker att jag blivit rikare som person eftersom jag kommer därifrån.

Oskar växte upp i båda delarna – dels i en mysig villa med äppelträd och hästgårdar runt knuten, men även i ett ruffigt höghus.

– Jag tror att man måste hitta vem man själv är, antingen blir man förortskickerssnubben som aldrig flyttar därifrån, eller så är man utstickarsnubben som är lite finare. Jag var något mitt emellan, det har format mig. Jag hade mycket vänner, inga problem alls egentligen, men jag passade nog aldrig in. Jag och min kompis Micke var jävligt tidiga med hip hopen, vi var de enda som lyssnade på det, de andra tyckte mer om techno.

Som sexåring fick han upp öronen för rytm och började beatboxa utan att egentligen veta vad han gjorde. När musiklektioner kom på tapeten två år senare bestämde han sig för att spela saxofon, men fick till svar att han var för liten och för kort.

– Det var jävligt förnedrande, det slutade med att jag fick spela blockflöjt som alla andra. Efter det var jag trummis i en amatörorkester i några år. Sen började pappa och jag att jamma tillsammans på gitarr, så som man gör.

Som nybliven tonåring kom hip hopen och tog över det mesta, trots att det knappt fanns en scen med hip hop i Sverige vid den tidpunkten.

– Jag började med graffiti och skateboard. Jag började även att dj:a lite. När jag gick i nian testade jag att rappa och det lät inte så bra, men vi fortsatte.

Ett år senare började han på Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm, ett väl ansett musikgymnasium där många artister skolats. Det var där han träffade Daniel Adams-Ray. Tillsammans började de lira och bildade gruppen Snook år 2000. De fyra första åren spelade de lite överallt i Sverige och etablerade sig svagt hos publiken. Den stora etableringen kom dock 2004 när de släppte debutalbumet Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit. När första singel Mr Cool släpptes fick duon förmodligen fler än hälften av alla svenska ungdomar att kasta den då så populära truckerkepsen efter att Oskar rappat raden ”ta av dig din truckerkeps”. Över en natt var de Snook med hela Sverige.

– Egentligen hade vi nog förväntat oss att det skulle bli en succé, vi var redan etablerade i vår töntiga lilla värld. Vi jobbade jävligt hårt och lämnade ingenting åt slumpen. Idag kanske jag inte tycker att allt vi gjorde var fantastiskt, men vi gjorde vårt bästa och var 18-19 år gamla, berättar Oskar.

De kommande två åren orsakade de kaos, fick ta emot flera priser och slog publikrekord lite här och där när de var ute på turné. Ett faktum som inte påverkade allt för mycket enligt Oskar.

– Det där har aldrig gjort något intryck på mig, hela grejen med att bli igenkänd och att ha fans är mest en surrealistisk grej och en biprodukt av vad man egentligen håller på med.

Snook levde vidare ytterligare en skiva och en handfull hits innan killarna skiljdes åt. Oskar valde att ställa sig utanför rampljuset och istället producera åt andra, något han tidigare inte hade testat.

– Under tiden med Snook gjorde vi ingenting åt andra, det är ovanligt inom hip hopen, men jag och Danne ville vara exklusiva med det vi gjorde. När det började bli klart runt 2006 började jag att jobba med andra, alldeles för sent egentligen.

Sen dess har han haft ett finger med i produktioner för bland annat Fibes Oh Fibes, Petter och Veronica Maggio.

– Jag har inte jobbat med så många, långt ifrån 50 artister, men alla de grejerna jag varit med på har kommit ut och blivit stora, säger han på ett relativt blygsamt sätt.

Anledningen som fick honom att börja producera var att han ville fokusera på musiken. Att han själv framförde den var mindre viktigt.

– Jag var jävligt trött på att inte få hålla på med det jag gjorde, att vara artist och synas var inget som spelade någon roll. Det var naturligt att låta någon annan stå i centrum, det var jävligt skönt. Jag fick äntligen fokusera på det jag egentligen håller på med.

Sedan Snook för fyra år sen har Oskar glidit in allt mer på soulen, medan hip hopen suddats ut till att vara näst intill obefintlig i dagsläget.

– Soul är inte så poserande, det är ärliga känslor och texten står oftast inte i fokus, det är enkelt och jag är inte så intresserad av texter så mycket. Jag är intresserad av känslan, men det räcker med att någon säger ”I love you” så är det klart för mig.

Oskar presenterade sig själv som soulmusiker officiellt när han skrev låtar och producerade Veronica Maggios album Och vinnaren är. Albumet blev hyllat och nominerat på flertalet musikgalor under 2009. Nu när han släpper sitt egna material är det många recensenter som har påpekat att det finns vissa likheter med Maggios sound.

– Jag har läst att vissa tycker att det låter likt och det är det kanske, men jag tror inte man har samma uppfattning när man lyssnat på hela mitt album. Det här är bättre. Jag är jättestolt över Veronicas skiva, det är inget agg så, men jag tycker att det här är mer på riktigt för mig. Det kanske är lite mer vågat och ärligt på min skiva, på Veronicas så hittade vi typ på saker och känslor att skriva om. Till exempel om hur det är att komma från Uppsala, sen tänkte vi på vad som skulle låta coolt med hennes röst och gjorde grejer efter det. Det här är den jag är, vad jag har att berätta och vilka mina hemligheter är.

Efter att ha gjort klart Veronica Maggios album fortsatte han planlöst att återvända till studion, eller brottsplatsen som han själv kallar det. Utan att ha något mål gjorde han nya låtar och började till slut tänka på vad det hela kunde leda till.

– Jag funderade på vad som skulle vara svårt och kom fram till att det vore att skriva något helt själv för första gången. Sen ställde jag mig frågan om vad som skulle vara ännu svårare och kom fram till att det vore att sjunga själv. Allt kändes extremt svårt så jag bestämde mig helt enkelt för att göra det. Sen var jag trött på att jobba med en annan person hela tiden, jag har alltid haft Danne eller Veronica vid min sida, även om mina samarbeten alltid varit jävligt bra så var jag nyfiken på att testa om jag kunde göra det på egen hand. Jag har aldrig gjort en låt helt själv och aldrig sjungit.

Oskar hade rätt. Det blev inte lätt på något vis, albumets födelse var en riktigt svår period för honom.

– Det var det värsta jag gjort, det var vidrigt! Det var alldeles för svårt och jag var sjukt deprimerad och hade ångest på jävligt många sätt. Det var kul fem procent av tiden, resten bestod av ångest. Det är inte så många som säger så, men jag gör det, det är sant. Men samtidigt, vem har sagt att lycka är att vara lycklig hela tiden? Idén om att vara ung är att bygga upp något, det är ingen semester liksom, om jag ändå ska slita så kan jag göra det för mig själv och då kan jag inte klaga.

Ur ångest, svett och hårt arbete kom dock soloalbumet som fått titeln Vilja Bli. Oskar ser helt oberörd ut när vi går in på ämnet om han känner någon press på att få ett bra mottagande.

– Jag påverkas inte så mycket av det. Även om folk tycker att jag är skitbra nu så kan jag vara värsta tönten om ett halvår. Jag kan inte förlora hela självkänslan på grund av det. Påverkas man av vad andra tycker, oavsett om det är bra eller inte, så blir man riktigt vidrig som person.

Ämnen som tas upp är bland annat det svåra i att börja bli vuxen och hur svårt det är med kärlek i grund och botten.

– Det är väldigt mycket om kvinnor, kvinnor och tjejer, nästan bara det egentligen, ha ha.

Det märks tydligt i låten Från och med du, som handlar om hur ett förhållande tar slut och tiden därefter.

– Jag ser det som en film, en historia där vissa grejer är självupplevda och vissa element är fiktiva. Det är en väldigt enkel låt med enkla ord, men det fanns någon energi, jag vet inte om det beror på att jag inte vet om det är sant eller inte. Men jag har inte stått i mitt ex port någon gång.

Dock ska det tilläggas att texterna och musiken är helt skilda saker, helhetsintrycket blir i slutändan att endorfinerna ökar i kroppen.

– Det är en bra iakttagelse. Det är precis vad jag håller på med. Vissa säger att de blir glada av musiken och det är jag glad för, men texterna är väldigt sällan lika glada och positiva som musiken. Vem fan behöver ytterligare en sådan text på svenska? Inte jag i alla fall, säger Oskar.

Därmed är det oundvikligt att glida in på ämnet att han alltid kör på svenska, ett språk som många artister är livrädda för att ge sig in på, samtidigt som det är det enda som Oskar använder sig av.

– Det är ett sjukt svårt språk, det är därför jag har 300 låtar och skisser, men har bara fått fram sju, åtta låtar hittills. Det är lite som med svensk film, när det väl händer så händer det som fan, till exempel Ingmar Bergman och Björn Runge, men händer det inte så är det jävligt dåligt. Jag tycker själv att jag gjort en del saker som är ofattbart pinsamma, men när jag fått till det så får jag till det och det är mycket tack vare att jag gör det på svenska.

Sista frågan återstår. Hur ärlig är han egentligen i sina texter och hur mycket lämnar han ut till allmän beskådning när han den 9 juni släpper sitt första soloalbum Vilja Bli.

– Det är extremt ärligt, samtidigt som ingenting är ärligt. Man försöker ju alltid att framstå på något sätt, men samtidigt är det självutlämnande och naket. Det känns bra för det finns redan så många ytligheter i världen, tillräckligt med skitprogram och skitsaker. Jag har redan gjort skrytlåtar och påhittade hitlåtar, det är inget fel med det, men det betyder mer för mig att få göra något som har substans.