Han brukar spela dåre eller gangster. Och det gör han också helst. Peter Stormare är aktuell med Jägarna 2 och träffar Piraja för att
snacka om allt från hemort till sin drömtillvaro.
Och om ”jävla mikrovågsugnar”.

Är du gammal nog att ha sett Fargo så har du sett Peter Stormare. Där spelar han en blond, storväxt, lugn, fåordig och hyfsat misslyckad halvgangster. Det mesta av detta stämmer bra in på Peter Stormare. Utom kanske blond, misslyckad och halvgangster.
Jägarna 2 är, precis som sin föregångare, regisserad av Kjell Sundvall. Från augusti till november 2010 pågick inspelningarna, något som inte hade blivit fullt så långt om det inte var för det faktum att det är Sverige den spelades in i.
– Det är avtal och det är fackförbund, och visst, det är väl bra, men man hinner ju ingenvart innan det är dags att packa ihop för dagen. Hade det varit i USA hade inspelningen inneburit längre dagar, absolut, berättar Peter på klingande norrländska.

Filmen är inspelad där regissören själv levde och lekte under sin barndoms somrar och mycket av det som syns i filmen känns igen av Peter.
– Det är lite vilda västern över Norrland. Polisen får åka 20 mil enkel resa för att ta upp en anmälan, det är klart att folk löser vissa saker själva. Och Norrland är oerhört charmigt, men det är för jävla mycket mygg.
Hur mycket Norrland är det kvar i dig, efter alla år i USA?
– Jättemycket, och desto mer nu när jag bor utomlands. Då håller man hårt i sina rötter, vilket för mig till stor del är just Norrland. Och det är något magiskt med norra Sverige – skogen, människorna, bergen. Jag gillar det säregna med olika ställen i Sverige, det ska vara skillnad på norr och söder och på Gotland och Småland. Hemorten ska prägla.
Peter är uppväxt i Hälsingland, vilket numer inte är mer än tre timmar från Stockholm med bil. Så var dock inte känslan när Peter växte upp. Då låg Stockholm flera dagar bort, kändes det som. Och det var inte alls som hemma.
Var i USA känner du dig mest harmonisk?
– Jag trivs riktigt bra i LA, faktiskt. Här finns en småstadskänsla, fast det är en storstad. Min känsla av Los Angeles är att staden är som 75 stycken sammanbyggda Överkalix. Jag bor i West Hollywood och där mitt hus ligger låg tidigare ett avokadoplantage. I området bor 24 000 människor och det känns som om alla lägger sig klockan nio och går upp klockan sex och käkar frukost. Här trivs jag och här har jag bott sedan -97. Innan dess var jag 7-8 år i New York, en kul stad, men inte med samma gedigna känsla som här.
Var skådis ditt drömyrke?
– Min dröm var tidigt att flytta till USA, men det vågade jag inte berätta för mina kompisar innan det blev verklighet. Jag ville alltid till USA, visste att jag skulle dit. Till mina föräldrar sa jag att jag skulle bo nära Disneyland och i slutet av 90-talet tog jag dem dit.
Vi hade hela VIP-paketet, guide med mera. När pappa sedan satt där på en bänk fick han en tår i ögat och sa att det var ju precis det här du pratade om när du var liten.
Har din fru varit med dig i Sverige och sett att alla inte är precis som du?
– Ha, jo, det har hon. Min fru är från Tokyo, så att komma upp till Överkalix under filminspelningen var såklart lite speciellt för henne. Samtidigt så var vi där redan för 14 år sedan, och även i Stockholm, men mycket har ändrats sedan dess. Hon älskar Sverige, och även jag tycker att mycket har ändrats till det bättre. Jag menar, jag flyttade till Stockholm redan 1975. Då var utbudet, för att vara en storstad, väldigt begränsat. Nu finns det mer för alla och bättre öppettider. En stad måste leva, och det gör Stockholm nu.
Vem hänger du med när du har ledigt?
– Jag hänger inte med nån, bara med min fru. Jag vill ta det lugnt när jag är ledig, men visst, Jonas Åkerlund och jag kommer bra överens. Vi filmade precis ihop, faktiskt, en musikvideo med hon den där, vad heter hon nu, Christina nånting…
Christina Aguilera?
– Just det ja, så heter hon. Och Maroon 5 var också med.
Har du någon favoritskådis?
– Nja, egentligen inte.
Peter tar en paus, dröjer med svaret och tänker efter.
– Fast Al Pacino skulle kunna vara en av mina favoriter. Vi har lärt känna varandra lite, han kan sin Strindberg och sin Shakespeare. Och Terry Gilliam, han som skrev allt till Monty Python, är helt fantastisk. Han är faktiskt ett geni, det finns inget han inte kan. Johnny Depp är också en person jag beundrar, han är lågmäld och behaglig. Jag gillar de som levererar, inte de som snackar. Då kan vi räkna in Brad Pitt också, han håller en bra profil.
Stämmer den beskrivningen även in på dig?
– Jo det gör väl det. Jag jobbar helst och skulle likaväl som jag är skådespelare kunna jobba som snickare eller inredare, och det kanske jag gör en dag. En av de viktigaste kunskaper jag har fått av livet är att det är omöjligt att planera.
Var tror du att flest ungdomar i Sverige känner igen dig från?
– Prison Break, förmodligen. Samtidigt vill jag uppmana alla unga att se filmen Varg. Den handlar i stora drag om den lilla människans kamp mot den stora och den säger mycket om mitt budskap till unga – skit i allt utom din inre röst. Gå din egen väg, kämpa för din sak. Skit i vad andra tycker är din rätta väg, hitta den själv och följ den.
Som du har gjort?
– Ja, men det är inte alltid lätt. Det kan vara svårt att välja bort det som andra gör, att inte påverkas och följa med strömmen. Men alla behöver inte göra som Svensson gör: var dig själv och sköt dig själv. Dina fingeravtryck är unika och det är du också, tappa inte bort det. I min strävan valde jag bort bilköp, tidigt giftemål, nån jävla mikrovågsugn och lämnade min hemby. Det var min väg och det var kämpigt ibland, men det handlar om att bejaka sig själv.