Glad, trevlig, söt och otroligt charmig. HIM:s finska sångare Ville Valo visade en strålande sida av sig själv när Piraja träffade honom.

Till att börja med, stämmer det att HIM har funnits i 19 år?

– Jo, det gör det väl, eller det beror på hur man räknar. Orginalbandet grundades runt år 1991, men allt var väldigt annorlunda då. Vi använde oss av andra slags instrument, musiken var en helt annan typ och soundet var inte alls som idag.

Så hur lät ni då?
– Vi var mer experimentella, det var mer stenat 70-tal och jag sjöng i riktigt höga tonarter. Jag älskade King Diamond just då. Vi tog en paus efter något år på grund av militärtjänstgörning, men runt 1994 så började jag och gitarristen att bli desperata så vi återförenades. Till en början spelade jag bas, men sen kom vår basist tillbaka och efter lite fram och tillbaka var jag bara sångare. Så för mig har vi funnits sen 1994 och vi kommer inte att fira 20 år nästa år. Men visst har vi hängt ihop länge, vi har ju växt upp tillsammans.

Hur hittade ni ert nuvarande sound?
– Vi kopierade egentligen musik som vi respekterade, till exempel Black Sabbath, Paradise Lost, Type O Negative och så klart Danzig. Vi gillade hårda rockband med en hård poäng, men som ändå hade något extra. Jag älskade goth, trummisen var helt inne på metal, vår basist avgudade punk och psykadelisk skit. Allt det plus att vi växt upp tillsammans gjorde att vi hittade vår stil. Då älskade jag dessutom Chris Isaacs låt Wicked Game, jag lånade den vinylen på biblioteket och spelade av den på ett kassettband, bara det dödade soundet. Sen tog jag med det bandet till replokalen också spelade vi den på vårt sätt och vi hittade vårt sound genom att våldta en Chris Isaac-låt, ha ha…

Vad hade ni för ambitioner när ni började?
– Att bandet skulle vara riktigt bra och att jag själv skulle vara så bra jag bara kunde, jag har fortfarande liknande ambitioner. Det hela handlar om att vara så bra du bara kan när du väl gör det du ska göra. När vi började hade vi inga internationella förhoppningar, vi var ett finskt band som gjorde engelsk melankolisk metalmusik, det var inte ens någon idé att drömma om att få mer än några få gig i Europa. Vi trodde aldrig att vi skulle sälja guld (över en halv miljon skivor, reds. anm) i USA. Vi har sett mycket och fått uppleva mycket, samtidigt som vi försökt att utveckla oss till det bättre och inte haft en aning om var det ska sluta. Det har varit en rock´n roll thriller!

När skulle du själv säga att ni fick ert genombrott?
– Det coola är att vi aldrig haft ett generellt globalt genombrott utan har slagit igenom lite då och då. När vi släppte vårt första album 1997 slog vi igenom med vår cover på Wicked game, radion plockade upp den och vi var överlyckliga över att ha fått så bra respons. Sen plockade Tyskland upp oss 1998, eller vänta, ehh, skit samma, det var så längesen så jag skippar årtalen. Vårt andra album slog igenom i bland annat Schweiz och Tyskland och det kändes helt otroligt eftersom vi var ett finskt band som klättrade så högt på listorna. På den turnén spelade vi på mindre arenor inför 6 000-8 000 personer i publiken på varje spelning. Efter det så åkte vi till England utan några pengar alls för det var ingen som egentligen ville ha oss där och vi fick spela inför 20 personer på jättesmå ställen. Så det roliga är att vi aldrig haft ett stort genombrott utan istället många mindre. Jag tror att det varit mentalt bra för bandet, vi har fortfarande fötterna på jorden och vi tar ingenting för givet.

Hur tycker du att det gått i Sverige?
– Vi har inte turnerat här på riktigt på många år. Generellt sett hatar svenskar oss från Finland, ni vet att ni kan göra det här skiten mycket bättre, det är så det är. Vi har till och med haft en svensk kung, visserligen var det väldigt längesen, men ändå, haha. Jag tror inte att vi har haft det tuffare bara för att vi kommer från Finland, det finns massor av bra band och man behöver alltid lite tur och lyckliga omständigheter från positiva misstag för att slå igenom.

Var i karriärstegen befinner ni er just nu?

– Jag vet inte, jag har inte riktigt haft tid att tänka över det. De senaste två och ett halvt åren har vi jobbat riktigt hårt och varit ute på turné, vi har inte haft tid att sätta oss ner och kolla på vad det har gett. Vi har skrivit några nya låtar, men vi har ingen tidspress på oss och vet inte alls vad som kommer att hända. Det är skönt att ha den friheten.

Vad har varit hårdast för er under de här åren som gått?

– Det har varit de personliga sakerna. När du har varit på turné i flera månader och förhållandet på hemmaplan faller totalt, samtidigt är du hundratals mil bort och måste reda ut allt över en mobiltelefon. Det har varit åt helvete, du mår skit, men har ändå helt perfekta spelningar. Det är då vi firat spelningen och försökt glömma allt som gör att vi mår dåligt, efter det är vi som ett levande kaos. Nu i efterhand är jag glad att det varit jobbigt för det gör att jag vuxit som person, det finns ingen som har ett säkert och perfekt liv. Det finns alltid skit.

Känns det som att du offrat förhållanden på grund av allt turnerande?

– Jag är inte offrat något, jag tror inte på kompromisser, alla som kompromissar är så jävla tråkiga. Jag kanske kommer älska att en dag ha familj och barn, men hittills har jag inte hittat det perfekta spelet, så jag vet inte. Jag har fortfarande en barnslig glädje över att få turnera och jag blir fortfarande helt exalterad av att få spela med bandet. Musik får mig att känna mig ung, det kanske är fel på mig för jag blir ju uppenbarligen bara äldre. Jag är nog ett skadat barn nu, jag är killen som vill vara ung för alltid, men det är ju egentligen omöjligt.

Avslutningsvis måste jag ta upp er symbol ”hjärtogramet” som du är upphovsman till och som mängder av fans och andra personer har som tatuering, hur känns det?

– Det är lite konstigt, men jag är stolt över att folk faktiskt kan tänka sig att tatuera in en symbol jag ritat på en servett när jag var i 20-årsåldern. Jag blir alltid rörd när folk visar att de gjort det, jag rodnar och blir helt fnissig. Det är coolt att symbolen betyder så många olika saker för folk, det behöver nödvändigtvis inte betyda att de sammankopplar symbolen med vårt band. Jag skiter egentligen i vilket, det är fan-fucking-tastiskt att de gillar den, haha.