Att ha en utstakad plan över vem du ska bli och vad du ska jobba med är det nog inte många som har när de väljer vad de ska studera efter gymnasiet. Ibland kan vägen vara krokig och bestå av många tuffa beslut. Men slutet däremot, och tiden där emellan är ju faktiskt resultatet av allt det tuffa och roliga du varit med om på vägen.
Paulina Olsson är 25 år gammal och är VD för det nytänkande startup-bolaget Peppy Pals, som genom lekfulla appar, böcker och filmer lär barn 2-8 år social och emotionell intelligens. Det är glasklart när man hör Paulina prata om Peppy Pals att hon brinner för sitt arbete, inte bara i sin roll som VD utan också för det som följer med, nämligen att vara en ledare. Paulina har nämligen mottagit det prestigefulla stipendiet kompassros som delas ut av kungen till personer som visat särskilt prov på mod, omtanke och handlingskraft.
Berätta mer om dig själv och din bakgrund.
— Jag är uppvuxen en bit utanför Varberg på Västkusten. Jag har en hyfsat normal bakgrund och läste ekonomi på Göteborgs Handelshögskola och tog min master i Köpenhamn på Copenhagen Business School.
Hur kom det sig att du valde ekonomi, och vad tänkte du om framtiden när du gjorde det valet?
— Ekonomi är en väldigt bra grund oavsett vad du väljer att arbeta med i framtiden, vilket var något jag ofta fick höra i gymnasiet. När jag stod där och skulle välja min utbildning, ska jag vara ärlig hade jag ingen aning vad jag ville jobba med utan jag valde mest ekonomi för att jag visste vad jag inte ville göra. Jag tror att väldigt många känner igen sig i det.
Att jag sedan valde att läsa på handels i Göteborg och att läsa min master i Köpenhamn berodde på att båda de skolorna har väldigt många alternativ för att träffa olika människor från olika länder, både dels i att de tar dit många utbytesstudenter men också för att de hade många möjligheter för dig som student att plugga utomlands. Jag tilltalades av det väldigt mycket. Jag är väldigt nyfiken på andra människor och kulturer och det kopplat med ekonomi lät väldigt intressant.
Hur beskriver du din studenttid?
— Väldigt bra, framförallt för att det hände väldigt mycket och för att jag träffade människor som blev vänner för livet. Sen så har det såklart funnits stunder där det varit väldigt utmanande. Göteborgstiden för mig handlade väldigt mycket om att man sökte efter något som var intressant och roligt - men också något sorts svar på ”vem man var”.
Det var först när jag flyttade till Köpenhamn som jag kände att jag sakta men säkert började hitta det som var viktigt för mig. Jag tror att det tar den tiden och att man framförallt måste ge sig själv den tiden att inte behöva veta. Så länge du tycker att det är kul och utvecklande så ska du fortsätta. Det var ju det som ledde mig till Peppy Pals.
Hur har tiden sett ut från det att du tog din master till idag, och framförallt, hur har du hunnit med allt?
— Första gången jag fick nys om Peppy Pals läste jag i Köpenhamn. Jag hade vunnit ett stipendie från Vinnova när jag skrev min kandidatuppsats som handlade om vad staten kan göra för bolag för att kunna expandera utomlands. Jag ville stå på andra sidan, och vara med en startup och hjälpa de att expandera utomlands.
Jag skulle göra ett internship under en kurs jag läste och började söka runt vad som finns i Stockholm. Jag hittade Peppy Pals och kände att det prickade rakt in i hjärtat. Jag själv kunde känna igen mig i det så mycket och hur viktigt det arbetet var. Jag hörde av mig nästan lite som i filmen ”You got mail”, jag skickade iväg ett mail en söndagkväll och fick svar inom 20 min från grundaren Rosie med meningen ”Kan vi skypea nu?!”. Så det är på den vägen.
Det var såklart ett tufft beslut att efter mastern våga satsa fullt ut. Det var ju inte så självklart eftersom man hade vänner som var i helt andra ansökningsprocesser och det var läskigt att gå emot vad alla andra gjorde. Att säga nej till en karriärstege som jag visste fanns på något sätt.
Och det var någonstans där som jag kände ATT jag vågade, jag kan ju gå tillbaka till en ”trygg” anställning för att jag har min utbildning att falla tillbaka på. Jag kände någonstans att nu har jag chansen att följa min passion, göra skillnad och ge allt!
Du träder in som VD på Peppy Pals och pratar om det nya ledarskapet som faktiskt kan göra skillnad på många företag och arbetsplatser. Berätta mer om det och vad det handlar om.
— Det ledarskapet vi vill förespråka handlar väldigt mycket om att utveckla människor, ge dem stöd och självförtroende att nå sin fulla potential. Särskilt som ung är man väldigt osäker på vad det är man vill. Man har ju enorma ambitioner, en stark vilja och lust och en inlärningskurva som går spikrakt uppåt. Då behöver man en ledare som arbetar med de mellanmänskliga färdigheterna.
Jag har fått med mig enormt mycket av Peppy Pals och den kulturen vi har. Jag är så tacksam över att ha haft en ledare som Rosie som exemplifierat emotionell intelligens i fysisk person. Det har också gjort att jag reflekterat kring andra ledare och mentorer man haft genom året som inte utvecklat en på det planet…
Vilka är de vanligaste ledarfällorna enligt dig?
— Att man glömmer bort att organisationen består av människor, precis som du och jag har man ett behov av att bli sedd och hörd. Jag har haft chefer som är mer upptagna av sina egna personliga mål eller som har jobb upp över öronen att de inte tar tiden till det som egentligen är viktigt. Det finns hur många studier som helst som visar att relationer, empati och snällhet är avgörande för att ditt team sedan presterar, just för att man känner en trygghet och tillit.
Det är det du som ledare som behöver se till att det finns tid och rum. Det är läskigt eftersom du har andra att stå till svars för. Men om du inte fokuserar på det sitter du tillslut där i skeppet helt själv, utan att ha fått de andra ombord. Så att jobba förebyggande och att besitta den emotionella intelligensen är av största vikt.
Du beskriver även hur mjuka värden måste få ta plats i den digitala hårda världen vi lever i, kan du ge ett exempel på när de ofta förloras?
— I min vardag har vi väldigt mycket kontakt med människor som innebär att man har videosamtal eller pratar via Slack till exempel. Man befinner sig helt enkelt på en digital mötesplats. Jag märker att det är lätt att slänga sig in i det utan att reflektera över att det är en annan person på andra sidan. Hade jag gått in i ett mötesrum med dig hade jag velat veta hur din dag var, hur du mår, vilken känsla du går in i mötet med. I den fysiska världen kan vi känna av sånt. Men i den digitala världen kan vi inte det.
Vi måste tänka efter lite mer innan vi skriver, startar upp ett möte eller liknande. Sättet vi kommunicerar på, ord i skrift väger lika tungt som ord som talas. Där måste du tänka på hur du väljer att kommunicera.
Empati är som du säger en dynamisk förmåga, något som alla kan öva på. Vad har du för tips till de som vill träna på det?
— Det finns oändligt många sätt att träna på. Men först måste du förstå vad empati är, att sätta sig in i en annan persons situation och förstå deras perspektiv. Och då måste du kunna lyssna empatiskt. Det är också det fina med emotionell intelligens, det är så pass dynamiskt att det aldrig kan vara perfekt. Därför finns det en vilja att alltid öva och bli bättre.
Vad får dig att brinna lite extra för Peppy Pals och det arbete ni gör?
— För mig handlar det om att förebygga situationer som vi vet att alla ställs inför. Depression, låg självkänsla, ångest men framförallt mobbning. Omkring 60 000 barn i Sverige blir utsatta för mobbning, och 45 barn om året tar sitt liv till följd av mobbning. Det har etsat sig fast.
Om jag kan göra någonting för att minska den siffran, ge barn de verktyg de behöver för att hantera psykisk ohälsa, då har jag något som får mig att gå upp från sängen varje dag. Alla barn ska ha rätt att lära sig EQ oavsett vilken familj de föds in i.
Många unga är på väg att ta sitt första steg ut i arbetsmarknaden. Vad har du för tips till dem?
— Våga stå på dig. Gör vad du vill och inte det samhället, vänner eller din familj säger åt dig. Jag minns pressen att känna att man måste landa toppjobbet. Jag hade vänner som pratade om hur deras föräldrar ville att de skulle göra det och det. För mig är det där bullshit, framgång för mig är inte vilken titel du har, vilken lön du tjänar eller företag du jobbar på. Framgång är när du känner mening i det du gör och hur det tar form är det du som bestämmer. Våga stå på dig, du behöver inte veta exakt vad det är. Våga följ din inre kompass och inte andras.
Starta en diskussion på