Vi går tillbaka till början - första året på konstskolan. Bobo berättar om ett speciellt tillfälle när man höll öppet hus som kom att vara en viktig vändpunkt i hans konstnärskarriär.
— Jag hade jobbat med en serie tavlor som jag tyckte var rätt schyssta och hade bett mamma komma till Göteborg för att kolla och ta en lunch. Jag gick ner till gatan och möter upp henne och tillsammans går vi till min ateljé. Lite nervös var jag och minns att jag tänkte ”jag tycker ju det är fint, så det gör nog hon också”. Jag kommer ihåg vad det var för motiv, jag hade skrapat fram ett slags landskap och figurer på träpannåer. Men min kära mor sågade tavlorna totalt, skrattar Bobo.
— Men så här i efterhand får jag ju tacka henne, för efter vår lunch som trots allt blev av, gick jag direkt tillbaka till skolan, tog fram en jätte pannå och det var då som min första apa föddes - schimpansen. Här fanns något kände jag, och sedan har det bara fortsatt.
Det är nu lite mer än fyra år sedan som Bobo målade den där schimpansen och som nu blivit hans signaturmotiv i flera olika former och färger.
Varför aporna?
— Vi är ju så himla lika, skillnaden emellan oss är ju att aporna lever i symbios med naturen, och vi människor lever av den.
Konstnärstalangen, är det något du fått med modersmjölken?
— Njae, i och för sig har jag väl fått vissa anlag gratis, eftersom både mamma och pappa arbetar med färg och form. Pappa i huvudsak som butiksinredare och mamma klädföretagare.
— Det låg därför rätt nära att jag först började jobba med textil och kläder, säger Bobo. Jag har alltid uppmuntrats att släppa loss min kreativitet och mamma har lärt mig väldigt mycket om färg. När jag jobbade med henne fick jag verkligen träna mitt färgseende, för en färg kan bestå av 30 olika nyanser.
Det var det stora intresset för fiske som ledde Bobo till att starta det egna street- och vildmarksmärket Double W. Bobo avslöjar att han jobbade som både inköpare och designer för herrkläder och accessoarer på familjeföretaget Svea i många år och var med och byggde upp samt drev deras webbshop under nästan sju år.
— Men jag kände mer och mer för att måla, jag har alltid fascinerats av konstnärsyrket men kanske aldrig tänkt mig själv som en. Jag flyttade från Borås till Göteborg och började deltid på en konstskola främst för att kunna använda det i mitt arbete som designer. Men så fick jag en ”jag måste göra detta annars går jag under-känsla”.
Så jag fattade modet, sade upp mig och sökte en heltidsutbildning till en konstskola. Men min allra första kontakt med måleriet var faktiskt i åttan i högstadiet, och jag var 14 år. Det var PRAO period och jag dissade alla praktikplatser. Jag målade ett gäng tavlor istället, fick låna en ateljé av en kompis och så ordnade jag en utställning, som dessutom gick bra, berättar Bobo.
Hur ser en vanlig dag ut på jobbet?
— Jag åker till ateljén ungefär 08.30, sen börjar jag med att skissa o planera dagens arbete, äter lunch 11.15, ofta ihop med pappa. Därefter åker jag tillbaka och målar till 17.00 eller längre om det behövs men det går i perioder hur intensiv och lång en dag blir. Jag tror många inklusive mig själv, innan jag började måla ”på riktigt” hade en romantisk bild av konstnärskapets, men jag kan säga att det är ett oerhört slit och kräver tålamod. Man sitter till exempel inte och väntar på inspiration – den jobbar man fram oavsett man får feeling eller inte.
Måste man födas med en pensel i handen, eller kan man faktiskt lära sig?
— När jag började på konstskolan i Göteborg kunde jag inte det jag kan idag, jag har däremot haft idéer om formen och färgerna men själva hantverket fick jag träna upp på konstskolan. Sedan förverkligade jag mina idéer efterhand.
Berätta mer om kärleken till dina schimpanser?
— Det är en sorts beskrivning av en generationsklyfta, för vi har till 99 procent samma DNA. Jag vill gestalta ett kretslopp och vår överkonsumering över lag. Jag målar schimpanser för jag tycker att de är en gladare och mer föredömlig version av oss, vi har till 99 procent samma genuppsättning och är så lika att det är till och med möjligt med en blodtransfusion mellan oss, ändå är vi väldigt olika.
— Ja, att jämföra oss och aporna, våra likheter och olikheter har kommit att bli den röda tråden i mitt måleri. Jag älskar att arbeta med stora färgytor. Jag tänker mycket på miljön som jag placerar mina schimpanser i och det är ett medvetet val att inte lägga för mycket krut på sådant som kan stjäla fokus. Det handlar om interaktionen de har med varandra, där bakgrundsfärgen förhöjer känslan jag vill förmedla.
Jag försöker se mina målningar som stämningssättare. När du kommer in i ett rum där min målning hänger ska du kunna läsa av den på några sekunder och påverkas av den.
Andra motiv?
— Jag målar andra motiv än schimpanserna, men jag kommer att fortsätta måla apor, jag gör det jag älskar - för att jag älskar det.
Nyfiken på konstnärsyrket? Kolla in olika konstutbildningar här!
Starta en diskussion på