Att barn, oavsett härkomst eller socioekonomisk status ska ha samma rättigheter i Sverige är ett av de starkaste budskapen i FN:s Barnkonvention som häromdagen klubbades igenom av Riksdagen ska bli svensk lag år 2020 .
Men beslutet har också delat experter och politiker i två läger. De förstnämnda har sedan förslaget blev offentligt avrått och starkt kritiserat det för att “endast skapa fler problem än lösta” och förklarat att svensk lag redan skyddar barns rättigheter, om inte i större utsträckning än vad en full tillämpning av Barnkonventionen kommer att göra.
Förespråkare för Barnkonventionen menar dock att Sverige brustit i sin “tillämpning” av Barnkonventionens artiklar och tror att Barnkonventionen som lag skulle se till att rekommendationer blir mer än just rekommendationer och även vägra tyngre i domstol och myndighetsbeslut.
Men vad är Barnkonventionen?
En snabb historielektion
Barnkonventionen ratificerades år 1990 i Sverige, det vill säga svenska lagar, regler och bestämmelser anpassades och kompletterades utifrån Barnkonventionens rekommendationer.
Barnkonventionen består av 54 artiklar, varav artikel 2, 3, 6 och 12 utgör grunderna, läs mer om dem HÄR.
Poängen som lyfts är att barn är individer och inte vuxnas ägodelar. Varje beslut som rör ett barn ska göras med barnets bästa som ledande åtanke.
Varför nu?
Att Barnkonventionen inte blev till en lag från början tänker jag inte gå in på. Men varför organisationer som FN och Bris vill att det ska bli till en lag, och det illa kvickt, kan till stor del grunda sig i den migration som skett i Sverige som lett till att barns rättigheter diskuterats.
Vad kommer förändras när Barnkonventionen blir svensk lag?
Var femte år utreder FN hur Sverige efterlevt, eller rättare sagt uppfyllt, de bestämmelser som finns i Barnkonventionen. Den långa listan av rekommendationerna från utredningen från 2015 börjar just med “att Barnkonventionen blir svensk lag” vilket isåfall skulle resultera i att resten av rekommendationerna uppfylls, enligt FN då:
– Domstolar och myndigheter kommer i sina beslut i större utsträckning kunna använda Barnkonventionen som underlag för beslut och motivering.
– Barnombudsmannen (BO) kommer att kunna utreda individuella klagomål från barn.
– Att garantera att inget barn i samhällsvård utvisas tillsammans med föräldrar som barnet behöver skyddas från.
Alla rekommendationer kan du hitta HÄR.
Att islamsk rätt skulle kräva en svensk tolkning är ett missförstånd, som förklaras av FN i en artikel på deras hemsida. Missförståndet grundar sig i artikel 20 i Barnkonventionen som tar begreppet “kalafah” som exempel vid situationer där barn behöver omplaceras för sitt eget bästa. Sverige har nämligen egna tydliga bestämmelser i bland annat socialtjänstlagen eller LVU (Lag om Vård av Unga) för hur barn ska placeras.
“att…de som faktiskt gör något för barn, och att de nu ska bli granskade och kritiserade utifrån en abstrakt konventionstext, det känns på något vis orättvist”
– Olof Beckman, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds Universitet
Som nämnt, har det haglat kritik från olika experter.
Lagrådet består av domare som arbetar med att granska lagförslag innan de dimper ner i Riksdagens brevlåda. Huvudkritiken mot Barnkonventionen är tolkningsfrågan i de situationer som kan uppstå; hur saker o ting rent konkret måste förändras så att inte myndigheter så som polismyndigheten åter igen hamnar i fällan av att vara “the bad guy” endast på grund av att tydliga riktlinjer inte presenterats.
Universitetslektorn Olof Beckman är en av de skarpare kritikerna som inte bara påpekar ovanstående fakta utan lyfter även hur den svenska lagen redan är stark i sig, och att istället för att göra Barnkonventionen till något svenskt istället komplettera redan existerande lagar.
Källor: Dagens Juridik, Svenska Dagbladet
Starta en diskussion på