Storleken spelar roll

Så olika men ändå så lika säger de om sig själva. Tillsammans har de podden - ”Storleken spelar roll”.

Alexandra Nilsson har länge varit Sveriges största bloggare känd under namnet ”Kissie”. För två år sedan träffade hon Linda-Marie Nilsson och de två hittade gemenskap i allt näthat som de utsätts för varje dag.
- Du är så äckligt smal att du ser ut som en man. - Hur kan du visa upp din äckliga kropp? Du ser ut som en gris! Kommentarerna är riktiga och hämtade från Alexandras och Linda-Maries kommentarsfält i sociala kanaler.

Näthatet drabbar dem båda två, varje dag, året om.

I sin podd slår de tillbaka mot kroppshetsen och så vill de peppa alla att våga vara sig själva och sluta jämföra sig med varandra. Podden tar avstamp i kroppshets och skönhetsideal, men den kommer också att handla om allt annat som vi alla i vårt samhälle mäter i storlek och jämför med varandra. Allt från våra kroppar till våra Instagramkonton, vänskapskretsar och plånböcker. Det är därifrån poddens namn kommer, för i dagens samhälle spelar tyvärr storleken väldigt stor roll på många sätt, berättar Linda-Marie Nilsson.

Första avsnittet av ”Storleken spelar roll” hade premiär 6 november och ett nytt avsnitt kommer varje onsdag.

Vem är Alexandra Nilsson? De flesta känner nog Alexandra som Kissie, en av Sveriges största bloggare sen hon var tonåring. Idag driver hon en livstilsblogg med ca 120 000 läsare per dag och en YouTube-kanal med över 143 000 prenumeranter.

Vem är Linda-Marie Nilsson? Linda-Marie är författaren, influencern och kroppsaktivisten som med över 70 000 följare på Instagram varje dag sprider budskapet att du duger som du är till sina följare. 2018 gav hon ut boken ”Så lärde jag mig att älska min kropp” om sin resa från självhat till kroppskärlek och har två år i rad nominerats till pris på galan ”Årets nätängel”.

Piraja har pratat med båda om podden och att ha modet och orken att påverka i rätt riktning.

När Linda-Marie Nilsson publicerade en bild på sig själv i bikini blev den över en natt viral och hela hennes liv var i den stunden helt förändrat.

Linda-Marie är kroppsaktivisten som är både författare, journalist och influencer.

Berätta om allra första offentliga bilden – känslan och tanken innan du lade ut den och var du befann dig då i livet?
Min första kroppspositiva bild la jag ut i juli 2012, när jag var 20 år gammal. Då visste jag inte att det fanns något som hette kroppsaktivism, det fanns inte direkt någon rörelse inom det, utan jag la bara ut en bikinibild med texten ”Jaja, kan alla med platta magar lägga ut sina bikinibilder så kan jag också det”. Jag var så himla rädd för att lägga ut den, för jag hade lagt ut en bikinibild på mig tidigare när jag var 16 år och det var en fruktansvärd upplevelse.

Det var när jag köpte bikinin, jag stod i provrummet och var så glad för att äntligen ha hittat något som passar mig i en helt vanlig butik, för det tillhörde inte vanligheterna. Jag hade en liten blogg som bara folk på min gymnasieskola läste och lade ut bilden från provrummet och skrev typ att jag var så glad över min nya bikini.

Mellan en rubrik om OS i London och en intervju med drottningen låg en bild på mig med texten ”Swedish heroine”. Sen fick jag länkar och meddelanden skickade till mig från hela världen. Det var så surrealistiskt.

Men bilden fick fötter. Helt plötsligt fick jag obehagliga kommentarer på bloggen från okända män och i flera olika forum delades den. Män skrev att min kropp var äcklig, att jag var en fet valross man borde harpunera och vissa skrev att de skulle kunna ligga med mig för att vara snälla, för ”annars skulle väl ingen vilja ta i hennes kropp”. Dessutom fick jag se en bild på Facebook där några äldre killar på min skola hade tagit en bild där de satt framför en dator och skrattade – med min provrumsbild på datorskärmen.

Allt var fruktansvärt. Trots att jag var så glad över bikinin så vågade jag inte ha den och jag tog definitivt inga fler bilder på den eller mig. Inte förrän 2012, fyra år senare. Då hade jag flyttat, bytt skola, hittat nya vänner och hade börjat bli mer arg än ledsen på den typen av kommentarer och diskriminering min kropp utsattes för. En dag på stranden tog min lillebror den bilden och jag bestämde mig för att lägga ut den på Facebook, för mina vänner.

Jag var så rädd men jag var också så trött på att aldrig få se någon som ser ut som jag på nätet, inte ens på Facebook. Så jag skrev texten och la upp bilden. Men vad jag inte riktigt förstod var att även vänners vänner kunde se bilden och helt plötsligt började okända människor gilla och kommentera. Jag blev livrädd och var nära att ta bort den. Men alla kommentarer var fina och det hade jag liksom inte varit med om förut, så jag lät den ligga uppe lite till. På ett dygn hade den fått över 60 000 likes och på ett par dagar blev det totalt över 80 000.

Jag som brukade få typ fem. Det var helt galet, helt plötsligt ringde alla tidningar, alla tv-kanaler och alla radiokanaler i Sverige mig och ville intervjua mig. Dagen efter var jag på startsidan på brittiska tidningen The SUN. Mellan en rubrik om OS i London och en intervju med drottningen låg en bild på mig med texten ”Swedish heroine”. Sen fick jag länkar och meddelanden skickade till mig från hela världen. Det var så surrealistiskt.

Och det var både så fantastiskt fint att för första gången i mitt liv få så mycket fin uppmärksamhet, av hela världen dessutom, men också så sorgligt. För hur kan det bli en världsnyhet att en person som inte är smal också är på stranden och tar en bild på det? Samtidigt var det där och då jag för första gången i mitt liv insåg att det här inte bara var något som jag gått och burit på, att det inte bara är jag som mått dåligt över min kropp och försökt passa in på olika sätt, utan det ser ut såhär i hela världen. Det var både tröstande och fruktansvärt. Men jag insåg också att det fasen behövs en förändring i hela världen och att min bikinibild kanske kunde vara en del av den.

Hur kom det sig att just du och Alexandra samarbetar och startade podden?
Det var faktiskt Alexandra som frågade mig om jag ville göra det här med henne och jag kände direkt att det här kan bli något intressant. Vi hade gjort en Youtube-video tillsammans för två år sedan, där vi läste upp näthat vi fått för varandra. Det var väldigt ögonöppnande, för även om mycket av hatet skiljer sig åt eftersom vi ser olika ut så finns det också stora likheter. Kort och gott handlar det om att vi som kvinnor aldrig duger, oavsett om vi är tjocka eller smala. Jag tror också att många som följer Alexandra kanske inte följer mig, och vice versa, och därför kanske podden blir första gången som hennes följare får ta del av mitt perspektiv och tvärtom.

Jag tror också att det blir kul för lyssnaren att vi kanske inte alltid tycker samma om saker, utan att vi med våra olikheter kan bidra med olika synsätt.

Handen på hjärtat ;-) har du några fördomar du behöver jobba bort?
Jag tror att alla människor har fördomar, vi får så många så tidigt från att vi är små. Både genom vuxna, barnfilmer och andra barn. Så jag har självklart fördomar, men jag brukar alltid försöka tänka ett varv till och ifrågasätta mig själv varför jag tänker på ett eller annat sätt.

Vad är det mest betydelsefulla du känt att du fått förmedla – rent konkret?
Att det jag gör förändrar liv. Jag har fått mejl från tioåriga tjejer som skriver att de inte vågat vara med på idrotten i skolan för att de inte vill byta om med de andra, men att de efter att ha sett mina bilder vågat vara med. Jag har fått mejl från en kvinna som var 76 år som skrev att hon inte varit på stranden på över 50 år eftersom hon skämts för sin kropp, men att hon efter att ha följt mig nu köpt sig en baddräkt. Jag får mejl från mammor som skriver att deras barn är ledsna över att något annat barn sagt något elakt om deras kroppar, men att när de sett mig på Youtube blivit gladare. Jag har fått mejl från pappor som tackar mig för att deras fruar för första gången följt med i vattnet och badat med barnen på stranden och att det beror på mig. Att veta att det jag gör kan göra skillnad för någon, det är så jäkla stort och rörande.

Du säger själv att du överpresterat i hela ditt liv för att kompensera att du inte varit ”smal” och ”passat in, på vilket vis har det yttrat sig?
Jag ville alltid vara bäst i skolan, ha 100 av 100 på proven och helst en guldstjärna. När jag började jobba ville jag vara bäst på det, det spelade ingen om jag jobbade på McDonald’s och ville laga mat snabbast eller när jag blev journalist och ville skriva flest artiklar om dagen (och även få in mest klick på dem). Fick jag vänner ville jag vara den roligaste kompisen någonsin och fick jag en kille, så ville jag vara bäst i sängen och göra allt han ville göra. När jag försökte gå ner i vikt ville jag göra det snabbast, vilket alltid slutade med att jag rasade i vikt och sen bröt ihop och gick upp allt igen. Allt det här tillsammans gjorde mig till slut väldigt, väldigt sjuk. Jag blev 2016 sjukskriven för utmattningssyndrom som 24-åring och tvingades till slut gå i samtalsterapi för mitt överpresterande och till slut sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb, en fast tjänst som journalist på Expressen, för min kropp orkade inte mer. Mitt självhat och min vilja att visa att jag duger på andra sätt än till mitt utseende skadade mig och min kropp fruktansvärt mycket och det är något jag alltid kommer att få lida av.

Ärligt talat, kan du känna hat och bitterhet mot de som själva hatat och trakasserat dig?
Nej, jag känner faktiskt inget hat. Jag kan känna mig ledsen över att jag inte alltid blivit behandlad bra, både av andra och av mig själv, men mest känner jag mig stolt över att jag lyckades vända det. Att jag idag mår bra, att jag gick min egen väg och att jag inte fastnade i någon bitterhet eller hat.

Vad skulle du önska var ogjort?
Ingenting faktiskt. För idag är jag på ett så bra ställe i mitt liv, att jag inte vill ta bort något som lett mig hit. För jag skulle inte önska mig ett annat liv än det jag har nu.

Du har också blivit klarsynt över hur du omedvetet tillåtit killar att behandla dig illa – på vilket vis?
Jag gick med på mycket saker jag inte egentligen ville, bara för att killar skulle tycka att jag var bra nog. Att jag åtminstone dög till att till exempel ha sex med. Jag trodde nog aldrig att någon skulle kunna bli kär i mig på riktigt, jag trodde att jag alltid skulle bli bortvald för någon smalare, och därför tänkte jag att jag får vara ”tacksam” för det jag kan få, även om det inte är kärlek. Jag hade så fel. Idag är jag så lycklig och kär och har någon som är kär i mig tillbaka. Och det är så väldigt fint.

Vem inspirerar dig?
Min mamma. Hon är den mest fantastiska människan jag vet. Och alla som vågar vara sig själva där ute.

Önskesamarbete?
Jag vill göra en egen klädkollektion med massor av storlekar.

Drömresa?
Jag vill åka till New York, det har alltid varit min drömstad!

Hur ska du fira jul?
Jag vet faktiskt inte. Vi har alltid firat på exakt samma sätt i min familj, hemma hos mina föräldrar i Skånes Fagerhult. Men för mindre än ett år sedan gick min mormor bort. Hon älskade julen och var så glad varje firande, gladare än barn är. Så jag tror att det blir för tomt att fira på samma sätt utan henne där i år. Det blir så påtagligt att hon saknas. Jag saknar henne varje dag. Så jag vet inte hur vi ska fira i år.

Vad är viktigast i livet?
Kärlek. Att våga älska andra, att våga älska sig själv och att våga göra saker man älskar.

Jag har som regel att jag inte svarar på hat

Grattis till din och Linda- Marie Nilssons podd! Där slår du och Linda-Marie tillbaka mot kroppshetsen och peppar alla att våga vara sig själva. Hur kom ni två att samarbeta och starta podden ”Storleken spelar roll”?
Jag funderade väldigt länge över att starta en podd. I över ett år funderade jag på vem jag skulle starta en med, men jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för vem som skulle bli den ultimata podd-partnern för mig. För det jag visste hela tiden var att jag inte ville att min framtida podd skulle bli som alla andra som finns idag, och det finns ju så sjukt många. Men tillslut slog det mig, Linda-Marie! Och jag var så glad att hon sa ja när jag väl frågade henne.

Även om du/ni är vana att hantera det som är mindre bra med sociala medier- hur tänker/slår man ifrån sig hatkommentarer?
Som tur är får jag väldigt lite hat idag, men när jag väl får det så är det känns tråkigt. Jag brukar prata med min kära sambo om det. Han brukar då hjälpa mig genom att påminna mig om att jag faktiskt duger och att jag gör så gott jag kan. Ibland räcker det och ibland krävs det att få gråta av sig lite. Det beror på - sen har jag blivit bättre på att radera kommentarer samt blocka människor. Det finns ingen anledning att låta trollen härja fritt.

Svarar ni tillbaka mot de som uttrycker hat?
Jag har som ”regel” att jag inte svarar på hat, för jag tror att trollen blir triggade av det. Men jag försöker svara på konstruktiv kritik.

Handen på hjärtat ;-) – har du själv fördomar du vet att du måste jobba bort?
Jag tror vi alla människor har fördomar mot andra, vissa mer och andra mindre. Men jag arbetar med att vara så fördomsfri som möjligt. Det gör jag genom att lyssna på andra, ställa frågor och starta podd med någon jag egentligen inte känner så bra

Vad är du mest stolt över med dig själv?
Mest stolt är jag över den resa jag har gjort. Med det menar jag min utveckling från att jag startade med sociala medier som 14 åring. Då var jag arg, ofta ledsen, osäker, led av ätstörningar. Idag trivs jag i min egna kropp, är gladare, älskar livet och andra människor. Sen om jag får säga det själv så tycker jag att jag är väldigt snäll mot andra människor, och det gillar jag hos mig själv. Har stött på så många otrevliga människor i mina dagar, och det känns skönt att inte vara en sån själv.

Hur tror du sociala medier ser ut om ca 5 år?
Jag tror att sociala medier kommer vara ännu större om 5 år! Folk har sagt från att jag startade min blogg för 12 år sen att jag inte kan jobba med detta hur länge som helst, men det verkar som att dom hade fel . Vi kommer nog högst troligt ha ännu fler plattformar att använda oss av i framtiden. Jag tror också att bloggen kommer tillbaka och blir populär igen.