Nöje > intervjuer

Vad krävs för att lyckas som dansare? Intervju med Edin Jusuframic

.
Av: Felicia
Lästid: 5 minuter
28 Maj 2019

Yrket dansare hör inte till vanligheterna. Edin Jusuframic, ett bekant ansikte i Sveriges största TV-produktionerna började med dans i tidig ålder, men även han stod och valde mellan polis, jurist och brandman innan han insåg att dansen skulle bli hans yrke. Att få arbeta professionellt med ens hobby är många personers dröm - men vad krävs egentligen för att lyckas som dansare?

BESKRIVANDE-NAMN

Hur hittade du dansen?

— Jag började med dans efter att ha deltagit i talangtävlingar i skolan, då var jag typ 10 år gammal. När jag började i sjuan var det en fritidsledare vid skolan som hade gått en estetisk dansutbildning som ville göra något för eleverna på skolan som ville testa på detta. Det började med en uppsättning på skolan och då väcktes mitt intresse på riktigt. Sen började jag med danskurser och fick tillgång till skolans lokaler där jag kunde träna själv, vilket var så coolt vid den åldern. När jag sedan närmade mig gymnasiet gick det upp för mig - jag ville satsa på dans.

Vad hände sen?

— Jag skulle välja gymnasieutbildning. Vi pratade ihop oss några kompisar och någon hade hört om en skola där alla elever fick en bärbar dator, vilket alla så klart tyckte var så fett. Det visade sig att programmet var en blandning av teknik, natur, IT och el. Min första tanke var “åh herregud” men undervisningen var så bra så jag bestämde mig för att stanna.

Efter gymnasiet stod Edin inför ytterligare utbildningsval, nämligen valet av högskolestudier.

— Jag tyckte ändå om att studera och det stod mellan pilot, polis, brandman eller jurist. Två av de lockade inte. De andra två började jag väga för- och nackdelar med och landade i att jurist kändes rätt. I samma veva började jag arbeta professionellt med dans. Ju närmare juristdiplomet jag kom desto mer insåg jag att det diplomet kommer ligga liggandes på en hylla. Men jag ångrar absolut inte att jag gick den, det var så kul.

Vad krävs det av en för att kunna göra dans till en karriär?

— Du måste älska det så mycket att du inte ser någonting annat. Det låter som en klyscha men det finns inga genvägar. Du kan inte bli halvt duktig. Du behöver slita, så är det med alla konstyrken. Men det är bara för att det är så speciellt, du måste besitta kunskap och talang för att lyckas.

— Så fort du ser det här som ett yrke är det kört. Du förlorar inspiration. Så våga testa nya grejer för att hålla din passion vid liv.

“Du måste älska det så mycket att du inte ser någonting annat”

Vilka motgångar har du stött på?

— Det som kanske varit tvärtom, lättare, är att vara kille i den här branschen just för att det finns så mycket tjejer. Men det betyder inte att det finns mindre krav på killar.

— Till en viss gräns blir det en konstant motgång av att du alltid måste bevisa dig. Speciellt för att förtjäna ett jobb. Samtidigt leder det till att folk ringer dig för jobb och då inser du att det är värt det.

Hur skiljer sig dans som yrke från andra mer traditionella yrken?

— En lyx är att inte behöva vara på jobbet 08.00. Jag är ju också frilansare och efter ett tag i branschen kommer du till en punkt där du faktiskt kan välja jobb och dina egna tider. Sen finns det produktioner som t.ex på teater där det är mer institution. Det är det värsta för då blir det sån kontrast mellan dina andra jobb.

Har du en ”bästa upplevelse med dansen”?

— Jag har ett par stycken. De första var när jag fick min första turné med danskompaniet Bounce. De ringer upp mig efter castings och bad mig följa med på turné, då var jag 22-23. En annan var när jag fick skapa min egen föreställning med mitt eget kompani och att få resa utomlands och uppträda. Att gå från lärling till att själv anställa mina mentorer till mina föreställningar. Att det blir omvänt - det är wow.

— Att stå helt själv på Globen. Omringad av människor och där står jag, lilla pluppen. Folk jublar. Det är så fett.

BESKRIVANDE-NAMN

Har det någonsin gått åt skogen?

— Ja det har det. Jag arbetade som husdansare på SVT. Där missade jag en entré i livesändning. Jag hade ångest i flera månader. Ingen förstod ju det på TV, men jag visste.

Nu är du aktuell med en helt egen föreställning, Me you l, var har du hittat inspirationen till den?

— Det är ens dans om individen och kollektivet. Där föreställningen handlar om att gestalta en inre känslomässig konflikt som uppstår när du arbetar i ett kollektivt. När du måste lägga undan ditt ego för att gå efter vad majoriteten vill leder det till att du åsidosätter ditt ego och börjar ifrågasätta dig själv. Du vill ju inte alltid göra vad majoriteten vill.

Är det en konflikt du själv stött på?

— Absolut. När du har pitchar en idé men när den kommer tillbaka till dig igen är den full av så många ändringar att det inte är din idé längre.

Är det något vi i Sverige är dåliga på - att vara egoistiska?

— Ja, att vara egoistisk är så negativt betonat. Vi ska alltid ”förtjäna” saker för att få vara egoistiska. Gör du hundra bra grejer, men där en visar sig vara dålig så har de andra 99 glömts bort.

“Vi ska alltid ‘förtjäna saker’ för att få vara egoistiska”

— Vi lever i ett samhälle där det kollektiva trycket blir påtagligt i många sammanhang. Kollektivet är det som får bestämma, inte egot. Det är det bredare spektrum av problemet, sen har jag smalat ner det i dansen.

Var ser du dig själv om fem år?

— Jag har börjat gå över till att koreografera. Jag har ju gjort det innan. Men nu är jag mer intresserad av koreografrollen och att våga skapa mer. Det är min nästa grej, att skapa stora produktioner.

Internationellt?

— Det spelar faktiskt ingen roll. Det som är bra i Sverige är att vi är så bra på att kommunicera. Det är först när man åker utomlands som man inser hur bra vi är på det i Sverige. Men internationellt eller inte, det spelar ingen roll.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Starta en diskussion på Facebook eller kommentera!

Läs vårt onlinemagasin

Du kanske även skulle gilla