Under min gymnasietid så drömde jag om det liv jag skulle lyckas skapa för mig själv efter studenten. Jag drömde om hur jag blev bäst inom mitt drömyrke och hur jag nådde framgång snabbt. När jag tog studenten kom verkligheten ikapp, jag drömde fortfarande om att snabbt nå framgång och uppfylla mina drömmar men jag insåg också att framtiden var oviss och att livet inte alltid är så glamoröst. Åren efter min student så mådde jag dåligt, till och från, över att jag inte kom närmare mitt mål. Jag började bli stressad över att jag närmade mig 25.
Mitt mål var att vid 25 vara bäst inom min karriär, ha hittat min drömman och vara på väg att starta familj. Det kanske låter som orimliga mål, det är dem också för de allra flesta, men jag ville vara undantaget som klarade allt detta i en ung ålder. De mål jag hade kanske skiljer sig från andras men jag vet att jag inte är ensam om att drömma stort om vad man ska ha hunnit med innan man är 25. Som om 25 skulle vara en magiska ålder och att man efter det inte skulle vara kapabel att åstadkomma något mer.
Faktum är att jag knappt visste vad jag ville göra karriär inom när jag gick ut gymnasiet. På gymnasiet studerade jag marinbiologi, efter gymnasiet trodde jag att det var barnmorska jag ville bli. Men innan jag ens hade börjat plugga vidare så insåg jag att jag ville jobba med skrivandet på ett eller annat sätt. Men även fast jag visste vad jag ville så velade jag, jag började studera, hoppade av för att sedan börja studera igen inom samma ämne. Någonstans på vägen fick jag lov att inse hur orimligt det var att jag skulle nå extrem framgång plus att ha startat en familj innan 25. Man får liksom bara vara glad om man hunnit inse vad man vill göra karriär inom och om man hunnit plugga till det innan man är 25.
Om man ger det lite eftertanke så har vi ju enda fram till pension på oss att göra karriär det innebär att vi har 40 år på oss om man börjar jobba när man är 25. Så har du drömmar om att lyckas och bli framgångsrik så är det ingen brådska. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om detta då det är lätt att glömma bort. En av anledningarna till att jag vill nå framgång är för att få en stadig ekonomi som kan leda till att jag kan ta vara på min tid och njuta av livet. Något jag kan få om jag bara kämpar lite, men jag måste också inse att vägen fram till framgången också ska njutas av. De flesta vet att framgång inte behöver vara lika med lycka, men framgång är även olika för alla så för vissa kan framgång betyda lycka och för andra pengar eller en eftertraktad position inom sin karriär.
Jag har nu kommit till ett stadie i mitt liv då jag fortfarande drömmer om och strävar efter framgång men jag har insett att framgång inte nödvändigtvis behöver betyda samma sak genom hela livet. Det viktigaste är att jag är lycklig och att de runt omkring mig mår bra. Jag försöker njuta av resan till mina mål och jag försöker hela tiden bena ut vad mina mål är och hur jag ska nå dem. Till och från känns det fortfarande som om mina drömmar är orimliga men någon sa till mig att dina mål kan endast nås om dina drömmar är ännu större. Jag tror på detta och försöker att inte ge upp på mina drömmar bara för att de är orimliga. Jag menar mina drömmar som jag har nu är ungefär desamma som de jag trodde att jag skulle klarat av innan jag var 25 med skillnaden att jag nu inte har någon direkt tidsplan och att jag nu vet vad jag vill göra karriär inom.
Det jag är mest rädd för med min plan, att jag siktar högt och så får jag se var jag landar, är att jag inte ska bli nöjd med min landning. Drömmer man stort och bara uppnår en bråkdel av det man drömmer om så kan det ju vara så att man grämer sig och är missnöjd med sig själv. Det vill jag inte. Så även om jag har insett vad jag vill göra med mitt liv så måste jag fortfarande jobba med hur jag ska hantera vägen dit. I mitt huvud vet jag hur jag vill ta mig till mina drömmar men jag måste inse att jag inte styr vägen dit till 100% och jag måste lära mig att njuta av de spontana och plötsliga vändningarna. Jag vill att vägen ska vara rak men få människors livsvägar är raka, Alla vägar går hit och dit, fram och tillbaks, upp och ner. Kanske kommer den kurviga och backiga vägen vara det som gör att man njuter desto mer av sina framgångar när man väl når dit. Kanske finns det en anledning till att alla inte kan uppnå framgång i unga år.
Livet är inte alltid sol, ros och gröna skogar utan man måste kämpa lite, man måste må dåligt ibland för att uppskatta det som är bra. Man måste lära sig att njuta av livet i sin helhet, man kan inte förvänta sig att allt ska gå som man tänkt sig och man kan inte fokusera på orättvisorna som råder i världen, och då syftar jag inte på svält, utan det faktum att vissa kämpar med samma tjänst på samma företag hela livet för att ha råd att ha tak över huvudet och mat på bordet, medan andra klättrar på karriärsstegen. Båda av dessa personer kan vara lyckliga på samma sätt som båda kan vara olyckliga. Allas lycka och olycka ser olika ut och vi kan inte jämföra vår framgång med någon annans.
Måste bara avsluta denna text med att säga att mycket av det som står i denna text är lättare sagt en gjort. Det är lätt att skriva att man ska njuta mer av livet och att man inte ska jämföra varandras framgångar men det är desto svårare att leva efter dem orden.
Lycka till!
Starta en diskussion på